Roligt att se trenden för olika benämningar på det som förr i tiden alltid hette avhopp, arbetsuppehåll, tjänsteledigt o d. Numera heter det att man "tar time out" eller, som i detta exempel, ett sabbatsår.
Trenden är egentligen är att allt fler folk inte vill jobba eller vill jobba allt mindre och allt sällan, alternativt anstränga sig allt mindre. Arbete står lågt kurs nuförtiden.
Men varför hitta på nya olika namn för det? Kanske skäms man för sin lathet, eller?
onsdag
Recension: Kolka av Bengt Ohlsson
Det mest meningslösa jag någonsin läst.
Man läser och undrar vad författaren velat säga. Nästan 300 sidor om ingenting. Och på slutet får man veta - i författarens pampiga efterord - att boken först skrivits på engelska men att författaren varit tvungen att översätta den till svenska (alla 300 sidor) efter att samtliga förläggare refuserade den engelska varianten. Hänger ni med?
Nästan 300 plågsamma sidor om hur en tonårsflicka känner när hon får flytta med sin nygifte pappa från Lettland (att det är Lettland försöker författaren dölja ända in i det sista, varför?) till England. De sista 100 sidorna beskriver tjejens försök att mörda sin styvmamma - Bengt Ohlsson förklarar inte varför. Det känns nästan som om han, författaren, kommit på ett sätt att mörda genom att använda sig av en påhittad identitet på nätet (wow, vilken grandios uppfinning!) och skrivit 300 sidor bara för att ge metoden lite sammanhang. Slöseri med tid, först författarens, sedan läsarens.
Var det inte Bengt Ohlsson som skapat debatten om kulturvänster härommånaden? Känns nästan som om han desperat försöker rädda ansiktet (läs: sin kändisskap) efter att Kolka floppat, ty den måste ju ha floppat.
Man läser och undrar vad författaren velat säga. Nästan 300 sidor om ingenting. Och på slutet får man veta - i författarens pampiga efterord - att boken först skrivits på engelska men att författaren varit tvungen att översätta den till svenska (alla 300 sidor) efter att samtliga förläggare refuserade den engelska varianten. Hänger ni med?
Nästan 300 plågsamma sidor om hur en tonårsflicka känner när hon får flytta med sin nygifte pappa från Lettland (att det är Lettland försöker författaren dölja ända in i det sista, varför?) till England. De sista 100 sidorna beskriver tjejens försök att mörda sin styvmamma - Bengt Ohlsson förklarar inte varför. Det känns nästan som om han, författaren, kommit på ett sätt att mörda genom att använda sig av en påhittad identitet på nätet (wow, vilken grandios uppfinning!) och skrivit 300 sidor bara för att ge metoden lite sammanhang. Slöseri med tid, först författarens, sedan läsarens.
Var det inte Bengt Ohlsson som skapat debatten om kulturvänster härommånaden? Känns nästan som om han desperat försöker rädda ansiktet (läs: sin kändisskap) efter att Kolka floppat, ty den måste ju ha floppat.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
