Tvivelsutan

Problemet med TG:s författarskap är inte att hon skriver dåligt utan att hon skriver för sig själv. Saknar helt insikt avseende vad läsarna vill ha, vilka trender som gäller och hur prosamarknaden fungerar överhuvudtaget.
Inga namn, men ni fattar vem jag menar.

En annan tanke att leka med denna torsdag är Litteraturinstitutets senaste uppskattning som gör gällande, om än i indirekta ordalag, att upp till 30% av allt som skrivs ad innehåll skrivs av spökskrivare, helt eller delvis. För dig som inte är med, ad innehåll syftar på text (bok, artikel, blogginlägg o d) som skrivs för innehållet, inte formen.
Vi som arbetar med texter professionellt har märkt detta sedan länge. Konstiga likheter mellan skapelser av skribenter som inte borde ha gemensamma nämnare, i språk eller stil. När skribenter plötsligt och utan synbar anledning använder uttryck och ord som de annars, i sina tidigare/andra texter aldrig använt. Då kan man göra en grundligare jämförelse och kanske upptäcka att den nya texten inte alls är lik skribentens "vanliga" skriverier.

Vissa författare använder vissa ord och uttryck på så sätt att det är lätt att känna igen deras hand i en text/bok/artikel. Ta Jan Guillou: hans tvivelsutan förekommer ofta. Ingen annan känd skribent/författare använder sig av detta ålderdomliga ord länge. Och så vidare.

Inte att det är fel med spökskrivare. Men det borde framgå tydligare och inte fumlas med.

80-talets cigarett

Den sista cigaretten av Klas Östergren är inget storverk för den kräsne läsaren på jakt efter näste nobelpristagaren men det finns nog en del att tårdrypa över ifall man är nostalgisk över 80-talets glada dagar och pre-bankkrisens osvenska värderingar.

Dandyparadigmen spelar en central roll.
Claes, romanens nyckelfigur, uppslukas av musiken på ett ovidkommande kassettband. När bandet försvinner söker han upp en kvinna vid namnet Madelene för att få ett nytt.
Där träffar han Jörgen, samtidens man, en yuppie som pluggar på Handels för att bli ekonomiskt oberoende, men som underligt nog ser sig själv som kulturell och kulturellt intresserad.
Resten är ett segt äventyr i storstadsmiljö. (ja, du läst rätt: storstadsmiljö, trots allt)
Livet lunkar på för Claes men leker för Jörgen.
I centrum därefter står skapandebegreppet. Den enes frustration över sin missanpassning kolliderar med den andres tomma inget som visar sig vara det äkta lyckohjulet. Resultatet blir skapande...

Östergrens berättelse är, som vanligt, lite småsegt berättad här och var. Det är definitivt för nostalgin som romanen kanske kommer att stanna i mannaminnet året ut.

Intressant att jämföra beskrivningen av 80-talet med beskrivningen av 90-talets i Memoirs of a Business Spy av Stan Emiroff. Bägge är av en smalare typ, lite av tunnelperspektivet, nyanserade inom ramen för yuppie-konst respektive affärsspioneri.
Har du läst Cigaretten är Memoirs en logisk fortsättning. Och du som redan läst Memoirs och funderar på att köpa och läsa Östergrens sista cigarett - notera parallellerna!