Det ges ut av Pocketförlaget och i svensk översättning heter "Illusionen om gud".
En mycket bra, lärorik bok.
Författaren är Richard Dawkins som aldrig varit särskilt känd innan han publicerade denna starka bok 2006.
Jag vet inte om jag är nöjd med Margareta Eklöfs översättning. Då det inte verkar finnas någon som klagar håller jag tyst också, fast egentligen... Jag skulle översätta sådana böcker i en betydligt skärpare anda. Men det är kanske därför jag är ingen översättare.
Boken bevisar att gud inte finns. Vetenskapligt.
Det viktigaste är att den också demonstrerar att det inte går att slå hål på författarens bevisning och att det följaktligen inte går att motbevisa påståendet att gud inte finns. En slags fälla för de religiösa som attackerar boken.
Läs den - och sluta tro på gudar och liknande!
torsdag
Recension: Hypnotisören
Egentligen är det meningen att jag på den här bloggen ska recensera det höglitterära, inget annat. Deckare är normalt just något annat. Även en deckare kan tillhöra höglitteratur, såklart, många brittiska och t o m en och annan svensk deckare gör det, men normalt... inte är de höjdare på det fina som agerar kriterier för höglitteratur, tyvärr.
Jag gör undantag för Hypnotisören idag.
Mången läsare vill veta vad jag tycker.
Så en slags recension blir det nu.
Jag skriver en slags för att jag ska fokusera på endast en av dimensionerna i detta unika verk. Låter bli att bedöma språket (Ahndorilarna är Ahndorilarna, språket tillhör deras starka sidor, onekligen) och marknadsföringen, d v s de idiotiska turerna kring pseudonymen Lars Kepler (det får nog andra skriva om och Bonnier smaka på).
Handlingen, eller som vi recensenter brukar säga intrigen, tar jag inte heller upp på ett någorlunda komplett sätt. Denna ligger i nivå med den utveckling som vi har skådat inom genren under de senaste 10 åren. Ett blodigt mord, en udda kommissarie, och en utredning som präglas av personliga motiv snarare än strävan efter professionell fullkomlighet. Allt jag vill säga om det.
Jag tar upp bokens förhållande till människan och det mänskliga.
Hypnotisören är en orgie i blod och ondska. Det som Millenniumtrilogin upphöjt till norm inom deckargenren har Ahndorilparet utvecklat vidare, ännu djupare i det bisarra.
Frågan är varför?
Vad kan en deckarförfattare tänkas vilja åstadkomma genom överskott på blod, ondska och elakhet - i detta fall hos människor så unga som 15 år?
Frågan är kanske snarare: Vad är det som får oss konsumenter (deckarläsare) att acceptera och efterfråga just dessa kvaliteter?
Jag hittar inte svar. Vill inte hitta.
Läst precis i en stortidnings kulturdel att en känd recensent i Spanien totalsågat en av Millenniumböckerna. Boken saknar all mänsklig värme, skrev hon.
Förträffligt, och gäller även Hypnotisören.
En bekant till mig har också noterat problemet, och han tror att det beror på att våra deckarförfattare inte vet hur man håller spänningen uppe om inte blod rinner flodar och sargade kroppar faller en efter en. Om inte det finns en mycket ond individ i intrigens centrum som läsaren vill ska straffas, och spänningen ligger i att följa den krokiga vägen mot rättvisan.
Bra tanke, men jag tvivlar på att det är svaret.
Jag gör undantag för Hypnotisören idag.
Mången läsare vill veta vad jag tycker.
Så en slags recension blir det nu.
Jag skriver en slags för att jag ska fokusera på endast en av dimensionerna i detta unika verk. Låter bli att bedöma språket (Ahndorilarna är Ahndorilarna, språket tillhör deras starka sidor, onekligen) och marknadsföringen, d v s de idiotiska turerna kring pseudonymen Lars Kepler (det får nog andra skriva om och Bonnier smaka på).
Handlingen, eller som vi recensenter brukar säga intrigen, tar jag inte heller upp på ett någorlunda komplett sätt. Denna ligger i nivå med den utveckling som vi har skådat inom genren under de senaste 10 åren. Ett blodigt mord, en udda kommissarie, och en utredning som präglas av personliga motiv snarare än strävan efter professionell fullkomlighet. Allt jag vill säga om det.
Jag tar upp bokens förhållande till människan och det mänskliga.
Hypnotisören är en orgie i blod och ondska. Det som Millenniumtrilogin upphöjt till norm inom deckargenren har Ahndorilparet utvecklat vidare, ännu djupare i det bisarra.
Frågan är varför?
Vad kan en deckarförfattare tänkas vilja åstadkomma genom överskott på blod, ondska och elakhet - i detta fall hos människor så unga som 15 år?
Frågan är kanske snarare: Vad är det som får oss konsumenter (deckarläsare) att acceptera och efterfråga just dessa kvaliteter?
Jag hittar inte svar. Vill inte hitta.
Läst precis i en stortidnings kulturdel att en känd recensent i Spanien totalsågat en av Millenniumböckerna. Boken saknar all mänsklig värme, skrev hon.
Förträffligt, och gäller även Hypnotisören.
En bekant till mig har också noterat problemet, och han tror att det beror på att våra deckarförfattare inte vet hur man håller spänningen uppe om inte blod rinner flodar och sargade kroppar faller en efter en. Om inte det finns en mycket ond individ i intrigens centrum som läsaren vill ska straffas, och spänningen ligger i att följa den krokiga vägen mot rättvisan.
Bra tanke, men jag tvivlar på att det är svaret.
Tankesmedjor? Lobby!
Nu hör man och läser överallt: tankesmedjor här, tankesmedjor där... Folk svarar på frågan vad de arbetar med: Jag är tankesmed.
Undrar ni också vad det är för en företeelse nu plötsligt och varför vi inte hörde talas om en enda "tankesmedja" för sisådär 15 år sedan?
Det hette lobbying förut. Sedan fick begreppet en ganska negativ underton, blivit felladdad, särskilt efter det att tidningen Resume tilldelade den svenska homolobbyn utmärkelsen "Årets lobby", var det 2001 eller 2002?
Kommer ni ihåg kanske, homolobbyn rodnade och svarade med att de inte fanns (!). Det ingick inte i organisationens policy att erkänna sin existens och att lobbyn lobbade hårt.
Så nu kallas dessa sammanslutningar för tankesmedjor istället. Låter avsevärt finare.
Enligt Wikipedia är skillnaden mellan lobbying och tankesmedja minimal: arbeta i smyg eller öppet propagera för sina idéer. Definitionerna blir aldrig klarare än så.
Det är lättare att arbeta i smyg när man har en till synes öppen ärlig verksamhet framme som avleder allmänhetens uppmärksamhet från vad som händer bakom kulisserna.
Tankesmedjor = lobby.
Samma sak.
Gäller inte minst i de litterära kretsarna, och det kommer jag att skriva om i nästa inlägg.
Undrar ni också vad det är för en företeelse nu plötsligt och varför vi inte hörde talas om en enda "tankesmedja" för sisådär 15 år sedan?
Det hette lobbying förut. Sedan fick begreppet en ganska negativ underton, blivit felladdad, särskilt efter det att tidningen Resume tilldelade den svenska homolobbyn utmärkelsen "Årets lobby", var det 2001 eller 2002?
Kommer ni ihåg kanske, homolobbyn rodnade och svarade med att de inte fanns (!). Det ingick inte i organisationens policy att erkänna sin existens och att lobbyn lobbade hårt.
Så nu kallas dessa sammanslutningar för tankesmedjor istället. Låter avsevärt finare.
Enligt Wikipedia är skillnaden mellan lobbying och tankesmedja minimal: arbeta i smyg eller öppet propagera för sina idéer. Definitionerna blir aldrig klarare än så.
Det är lättare att arbeta i smyg när man har en till synes öppen ärlig verksamhet framme som avleder allmänhetens uppmärksamhet från vad som händer bakom kulisserna.
Tankesmedjor = lobby.
Samma sak.
Gäller inte minst i de litterära kretsarna, och det kommer jag att skriva om i nästa inlägg.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)