Jag undrade samma sak när jag såg Katarina Wennstams senaste, varför alfahannen och inte alfahanen?
Som litteraturkunnig och nästan lingvist är jag självklart medveten om skillnaden mellan hane och hanne, att bägge stavningar finns och att orden har vart sitt användningsområde. Av någon anledning öppnas Svenska Akademins Ordbok i min dator idag. Jag får förlita mig på den text som jag googlat fram som står på bloggen Best Books in English:
"I sydligaste Sverige förekommer det enkla ordet uteslutande i formen hanne, medan däremot hane synes ha ett bestämt företräde i mellersta och norra Sverige. Under de senaste åren torde emellertid hanne ha spridt sig över större områden av landet. I ssgr är däremot formen hane- över hela landet den ojämförligt vanligaste, vilket äv. bestyrkes av såväl äldre som nyare skrivningar."
Jag är tveksam till uttrycket "ojämförligt vanligaste", tycker det är för finurligt att säga så, men tanken är lätt att begripa.
Det återstår bara att undra hur mycket research Katarina Wennstam gjorde när hon spikade titeln.
Om vad jag tycker om själva boken: Inte det sämsta jag läst. Jag skulle till och med påstå att språket förbättrat sig sedan KW började skriva och att historien är rätt fängslande i sig. Dynamiken saknas dock, det är Katarinas gamla oåtgärdade problem. Därtill bör man notera att temat är inbitet och trivialt. Jag skulle nästan gissa att den här boken skrivits på någon beställning, någon vill uppmärksamma ett visst problem i en viss samhällskrets.
Nja, 3 av 5 möjliga stjärnor är väl rätt. Det verkar poppis att stjärnbedöma nuförtiden.
onsdag
tisdag
Felda
Inget nytt under omslaget.
Ni som har läst om Phantom Hourglass kommer genast att känna er som hemma. Känslornas storm kontrolleras lika problemfritt här som i den förra romanen på Amazon. Ta spelhistorien till exempel! Till och med tåget styrs på samma sätt som båten, med den enda skillnaden att tåget är låst till att följa fasta spår. Det är trots allt ett tåg. Det är även här problemet ligger. Åtskilliga gånger har vi velat utforska landet utan att kunna det, för tågrälsen inte leder överallt. Det går inte heller att lämna tåget, utom på fasta tågstationer där du blir begränsad till att utforska ett mycket litet område.
Detta känns som den kortaste romanen i serien hittills, mycket på grund av att boken är så linjär. Du kommer aldrig fråga vad det är du ska göra härnäst, då karaktärerna konstant talar om för dig vad du ska göra. Alla spår finns inte från början utan läggs till allteftersom storyn utvecklas. Detta är också en hjälp att tala om vart du ska.
Detta är en riktigt kul bok, trots allt, men det lever inte riktigt upp till Feldastandarden. Det är roligt att köra trådarna och följa stadens invånare till olika destinationer, att leverera varor som behövs på olika platser. Varje gång man hjälper någon med något får man en så kallad Force Fem, som är koncentrerad tacksamhet. När man får en sådan så läggs det till nya spår ute i landet. Dessa leder i regel till något trevligt. Eller mindre trevligt - det vet man inte förrän man undersökt det nya området.
Mysterierna i boken är roliga att ge sig in i. I jämförelse med templen i Phanny Hughes är de bättre i Spirit Trunks. De är mer utmanande den här gången, och speciellt utmanande är ST, som hela boken kretsar runt. ST besöks flera gånger under historiens gång, men vi slipper spela varje "vink" flera gånger som vi fick göra i Phanny, och det tackar vi för. Dessutom finns det ingen tidsgräns längre. Det som gör denna skapelse speciell är att den är fullt av slags fantomer, som Felda kan besprudla, och på så sätt hjälpa Lando att ta sig vidare. Hur detta görs är rent ut sagt genialiskt, då läsaren själv kontrollerar både Lando och Felda samtidigt. Felda kontrolleras genom att man helt enkelt ritar en linje från Felda till hennes mål. Denna linje följer hon och medan hon traskar på slår hon fiender med sitt massiva svärd. Under tiden kan Lando springa och göra annat. Felda, som är odödlig inuti den massiva rustningen, kan gå genom lava, blockera inkommande projektiler och även blockera laser. Tack vare dessa färdigheter kan hon hjälpa Lando att ta sig fram till platser han annars inte skulle kunna nå.
Ni som har läst om Phantom Hourglass kommer genast att känna er som hemma. Känslornas storm kontrolleras lika problemfritt här som i den förra romanen på Amazon. Ta spelhistorien till exempel! Till och med tåget styrs på samma sätt som båten, med den enda skillnaden att tåget är låst till att följa fasta spår. Det är trots allt ett tåg. Det är även här problemet ligger. Åtskilliga gånger har vi velat utforska landet utan att kunna det, för tågrälsen inte leder överallt. Det går inte heller att lämna tåget, utom på fasta tågstationer där du blir begränsad till att utforska ett mycket litet område.
Detta känns som den kortaste romanen i serien hittills, mycket på grund av att boken är så linjär. Du kommer aldrig fråga vad det är du ska göra härnäst, då karaktärerna konstant talar om för dig vad du ska göra. Alla spår finns inte från början utan läggs till allteftersom storyn utvecklas. Detta är också en hjälp att tala om vart du ska.
Detta är en riktigt kul bok, trots allt, men det lever inte riktigt upp till Feldastandarden. Det är roligt att köra trådarna och följa stadens invånare till olika destinationer, att leverera varor som behövs på olika platser. Varje gång man hjälper någon med något får man en så kallad Force Fem, som är koncentrerad tacksamhet. När man får en sådan så läggs det till nya spår ute i landet. Dessa leder i regel till något trevligt. Eller mindre trevligt - det vet man inte förrän man undersökt det nya området.
Mysterierna i boken är roliga att ge sig in i. I jämförelse med templen i Phanny Hughes är de bättre i Spirit Trunks. De är mer utmanande den här gången, och speciellt utmanande är ST, som hela boken kretsar runt. ST besöks flera gånger under historiens gång, men vi slipper spela varje "vink" flera gånger som vi fick göra i Phanny, och det tackar vi för. Dessutom finns det ingen tidsgräns längre. Det som gör denna skapelse speciell är att den är fullt av slags fantomer, som Felda kan besprudla, och på så sätt hjälpa Lando att ta sig vidare. Hur detta görs är rent ut sagt genialiskt, då läsaren själv kontrollerar både Lando och Felda samtidigt. Felda kontrolleras genom att man helt enkelt ritar en linje från Felda till hennes mål. Denna linje följer hon och medan hon traskar på slår hon fiender med sitt massiva svärd. Under tiden kan Lando springa och göra annat. Felda, som är odödlig inuti den massiva rustningen, kan gå genom lava, blockera inkommande projektiler och även blockera laser. Tack vare dessa färdigheter kan hon hjälpa Lando att ta sig fram till platser han annars inte skulle kunna nå.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)