Recension: Hypnotisören

Egentligen är det meningen att jag på den här bloggen ska recensera det höglitterära, inget annat. Deckare är normalt just något annat. Även en deckare kan tillhöra höglitteratur, såklart, många brittiska och t o m en och annan svensk deckare gör det, men normalt... inte är de höjdare på det fina som agerar kriterier för höglitteratur, tyvärr.

Jag gör undantag för Hypnotisören idag.
Mången läsare vill veta vad jag tycker.
Så en slags recension blir det nu.

Jag skriver en slags för att jag ska fokusera på endast en av dimensionerna i detta unika verk. Låter bli att bedöma språket (Ahndorilarna är Ahndorilarna, språket tillhör deras starka sidor, onekligen) och marknadsföringen, d v s de idiotiska turerna kring pseudonymen Lars Kepler (det får nog andra skriva om och Bonnier smaka på).
Handlingen, eller som vi recensenter brukar säga intrigen, tar jag inte heller upp på ett någorlunda komplett sätt. Denna ligger i nivå med den utveckling som vi har skådat inom genren under de senaste 10 åren. Ett blodigt mord, en udda kommissarie, och en utredning som präglas av personliga motiv snarare än strävan efter professionell fullkomlighet. Allt jag vill säga om det.

Jag tar upp bokens förhållande till människan och det mänskliga.
Hypnotisören är en orgie i blod och ondska. Det som Millenniumtrilogin upphöjt till norm inom deckargenren har Ahndorilparet utvecklat vidare, ännu djupare i det bisarra.
Frågan är varför?
Vad kan en deckarförfattare tänkas vilja åstadkomma genom överskott på blod, ondska och elakhet - i detta fall hos människor så unga som 15 år?
Frågan är kanske snarare: Vad är det som får oss konsumenter (deckarläsare) att acceptera och efterfråga just dessa kvaliteter?

Jag hittar inte svar. Vill inte hitta.
Läst precis i en stortidnings kulturdel att en känd recensent i Spanien totalsågat en av Millenniumböckerna. Boken saknar all mänsklig värme, skrev hon.
Förträffligt, och gäller även Hypnotisören.

En bekant till mig har också noterat problemet, och han tror att det beror på att våra deckarförfattare inte vet hur man håller spänningen uppe om inte blod rinner flodar och sargade kroppar faller en efter en. Om inte det finns en mycket ond individ i intrigens centrum som läsaren vill ska straffas, och spänningen ligger i att följa den krokiga vägen mot rättvisan.
Bra tanke, men jag tvivlar på att det är svaret.