En bra bok, än utan namn och förlag, håller på att ta form...
Allt börjar med ett inlägg...
Det har varit tuffa tider och en bloggare vid namn Anton Svensson verkar ha uppfunnit en ny gren: Vem drabbades hårdast av nazisterna? det är frågan.
Det är mycket som talar emot Svenssons linje och hans påståenden visar prov på bristande faktakunskaper men också brist på förståelse för vår historia och vår omvärld. Det han skriver är typexempel på när mänsklighetens historia reduceras till svarta ord på vitt papper, när handlingar förlorar sammanhang och människor blir siffror.
Han skriver bl.a. att förföljelsen av kommunister började betydligt tidigare än förföljelsen av judar. Bara med den meningen förbiser Svensson den antisemitism som präglade Hitler men som också fanns långt innan Hitler. När nazipartiet 1920 deklarerade sitt partiprogram sa punkt fyra i programmet att endast de av ”tyskt blod” kan vara medborgare i Tyskland och markerar sedan att ingen jude därför kan vara medborgare. Hitler pratade ofta om "judeproblemet", i ett tal i den tyska riksdagen i januari 1939 pratar Hitler om förintelsen av den judiska rasen i Europa. Nazismen hade en plan för judarna och det gjorde de ingen hemlighet av. En fransk förintelseöverlevare berättade en gång för en finsk skolklass om tiden innan andra världskriget, om hur han och hans vän varje dag fick sina cyklar nedfällda på marken och det just för att de var judar. Så glöm inte att Hitler var en produkt av sin samtid och att Hitler inte var en ensam gärningsman. Det nazisterna gjorde var att industrialisera ett judehat som redan fanns där. Jag tror att man håller på att glömma viktiga läxor i historien eller kanske är det så att man aldrig lärt sig historien ordentligt. Att människor aldrig förstått att förintelsen av judarna inte var en enda galnings verk, att det inte var slumpen som gjorde judarna till offer för förintelsen.
Så vem vågar säga det som sägas bör?
Vem vågar precisera hur det kommit sig att tyskarna redan före Hitler var antisemiter?
torsdag
Tvivelsutan
Problemet med TG:s författarskap är inte att hon skriver dåligt utan att hon skriver för sig själv. Saknar helt insikt avseende vad läsarna vill ha, vilka trender som gäller och hur prosamarknaden fungerar överhuvudtaget.
Inga namn, men ni fattar vem jag menar.
En annan tanke att leka med denna torsdag är Litteraturinstitutets senaste uppskattning som gör gällande, om än i indirekta ordalag, att upp till 30% av allt som skrivs ad innehåll skrivs av spökskrivare, helt eller delvis. För dig som inte är med, ad innehåll syftar på text (bok, artikel, blogginlägg o d) som skrivs för innehållet, inte formen.
Vi som arbetar med texter professionellt har märkt detta sedan länge. Konstiga likheter mellan skapelser av skribenter som inte borde ha gemensamma nämnare, i språk eller stil. När skribenter plötsligt och utan synbar anledning använder uttryck och ord som de annars, i sina tidigare/andra texter aldrig använt. Då kan man göra en grundligare jämförelse och kanske upptäcka att den nya texten inte alls är lik skribentens "vanliga" skriverier.
Vissa författare använder vissa ord och uttryck på så sätt att det är lätt att känna igen deras hand i en text/bok/artikel. Ta Jan Guillou: hans tvivelsutan förekommer ofta. Ingen annan känd skribent/författare använder sig av detta ålderdomliga ord länge. Och så vidare.
Inte att det är fel med spökskrivare. Men det borde framgå tydligare och inte fumlas med.
Inga namn, men ni fattar vem jag menar.
En annan tanke att leka med denna torsdag är Litteraturinstitutets senaste uppskattning som gör gällande, om än i indirekta ordalag, att upp till 30% av allt som skrivs ad innehåll skrivs av spökskrivare, helt eller delvis. För dig som inte är med, ad innehåll syftar på text (bok, artikel, blogginlägg o d) som skrivs för innehållet, inte formen.
Vi som arbetar med texter professionellt har märkt detta sedan länge. Konstiga likheter mellan skapelser av skribenter som inte borde ha gemensamma nämnare, i språk eller stil. När skribenter plötsligt och utan synbar anledning använder uttryck och ord som de annars, i sina tidigare/andra texter aldrig använt. Då kan man göra en grundligare jämförelse och kanske upptäcka att den nya texten inte alls är lik skribentens "vanliga" skriverier.
Vissa författare använder vissa ord och uttryck på så sätt att det är lätt att känna igen deras hand i en text/bok/artikel. Ta Jan Guillou: hans tvivelsutan förekommer ofta. Ingen annan känd skribent/författare använder sig av detta ålderdomliga ord länge. Och så vidare.
Inte att det är fel med spökskrivare. Men det borde framgå tydligare och inte fumlas med.
onsdag
80-talets cigarett
Den sista cigaretten av Klas Östergren är inget storverk för den kräsne läsaren på jakt efter näste nobelpristagaren men det finns nog en del att tårdrypa över ifall man är nostalgisk över 80-talets glada dagar och pre-bankkrisens osvenska värderingar.
Dandyparadigmen spelar en central roll.
Claes, romanens nyckelfigur, uppslukas av musiken på ett ovidkommande kassettband. När bandet försvinner söker han upp en kvinna vid namnet Madelene för att få ett nytt.
Där träffar han Jörgen, samtidens man, en yuppie som pluggar på Handels för att bli ekonomiskt oberoende, men som underligt nog ser sig själv som kulturell och kulturellt intresserad.
Resten är ett segt äventyr i storstadsmiljö. (ja, du läst rätt: storstadsmiljö, trots allt)
Livet lunkar på för Claes men leker för Jörgen.
I centrum därefter står skapandebegreppet. Den enes frustration över sin missanpassning kolliderar med den andres tomma inget som visar sig vara det äkta lyckohjulet. Resultatet blir skapande...
Östergrens berättelse är, som vanligt, lite småsegt berättad här och var. Det är definitivt för nostalgin som romanen kanske kommer att stanna i mannaminnet året ut.
Intressant att jämföra beskrivningen av 80-talet med beskrivningen av 90-talets i Memoirs of a Business Spy av Stan Emiroff. Bägge är av en smalare typ, lite av tunnelperspektivet, nyanserade inom ramen för yuppie-konst respektive affärsspioneri.
Har du läst Cigaretten är Memoirs en logisk fortsättning. Och du som redan läst Memoirs och funderar på att köpa och läsa Östergrens sista cigarett - notera parallellerna!
Dandyparadigmen spelar en central roll.
Claes, romanens nyckelfigur, uppslukas av musiken på ett ovidkommande kassettband. När bandet försvinner söker han upp en kvinna vid namnet Madelene för att få ett nytt.
Där träffar han Jörgen, samtidens man, en yuppie som pluggar på Handels för att bli ekonomiskt oberoende, men som underligt nog ser sig själv som kulturell och kulturellt intresserad.
Resten är ett segt äventyr i storstadsmiljö. (ja, du läst rätt: storstadsmiljö, trots allt)
Livet lunkar på för Claes men leker för Jörgen.
I centrum därefter står skapandebegreppet. Den enes frustration över sin missanpassning kolliderar med den andres tomma inget som visar sig vara det äkta lyckohjulet. Resultatet blir skapande...
Östergrens berättelse är, som vanligt, lite småsegt berättad här och var. Det är definitivt för nostalgin som romanen kanske kommer att stanna i mannaminnet året ut.
Intressant att jämföra beskrivningen av 80-talet med beskrivningen av 90-talets i Memoirs of a Business Spy av Stan Emiroff. Bägge är av en smalare typ, lite av tunnelperspektivet, nyanserade inom ramen för yuppie-konst respektive affärsspioneri.
Har du läst Cigaretten är Memoirs en logisk fortsättning. Och du som redan läst Memoirs och funderar på att köpa och läsa Östergrens sista cigarett - notera parallellerna!
måndag
Hänt i veckan: D J
Nu är det hövligt att fråga recensent i förväg om recensenten vill recensera, innan man skickar sitt verk till honom/henne.
Kutym. Schysst. Så ska det vara.
Samtidigt får man som författare/förlag vara beredda på det oundvikliga: att recensenten någon gång och av någon intern anledning säger nej.
Nej betyder ju nej, som bekant. Även i relationerna recensent-förlag och recensent-författare. Man får vara beredd att recensenten ber om att inte skicka upp det aktuella verket, och det får man ju smaka på och leva med.
Hänt med D J:s senaste. Jag såg direkt att romanen inte hörde till den typ litteratur som jag brukar - och finner mig bekväm i - recensera.
Så varför inte acceptera avslaget?
Kutym. Schysst. Så ska det vara.
Samtidigt får man som författare/förlag vara beredda på det oundvikliga: att recensenten någon gång och av någon intern anledning säger nej.
Nej betyder ju nej, som bekant. Även i relationerna recensent-förlag och recensent-författare. Man får vara beredd att recensenten ber om att inte skicka upp det aktuella verket, och det får man ju smaka på och leva med.
Hänt med D J:s senaste. Jag såg direkt att romanen inte hörde till den typ litteratur som jag brukar - och finner mig bekväm i - recensera.
Så varför inte acceptera avslaget?
Seminarium
Seminarium kring Det nya författarskapet på Historiska Museet
-----------------------------------------------------------------
Sockerdrickas moderförlag Recito ber att få bjuda in till seminarium kring de villkor som möter författare i dagens förlagsvärld och de roller som författaren i framtiden måste (tvingas) ikläda sig oberoende av vilket förlag boken kommer ut på. I seminariet gås igenom var vi varit, var vi är och vart vi är på väg och vad författaren behöver veta för att vara framgångsrik och bli läst.Läs mer och boka din plats:
http://www.forfort.se/kurs.php?course=1
Detta saminarium går av stapeln den femte november på Historiska Museet i Stockholm - men vi vill gärna höra från dig om du har förslag på andra orter. Klicka på länken ovan och sedan på Saknar du en kurs på en annan ort för att skicka oss feedback.
-----------------------------------------------------------------
Sockerdrickas moderförlag Recito ber att få bjuda in till seminarium kring de villkor som möter författare i dagens förlagsvärld och de roller som författaren i framtiden måste (tvingas) ikläda sig oberoende av vilket förlag boken kommer ut på. I seminariet gås igenom var vi varit, var vi är och vart vi är på väg och vad författaren behöver veta för att vara framgångsrik och bli läst.Läs mer och boka din plats:
http://www.forfort.se/kurs.php?course=1
Detta saminarium går av stapeln den femte november på Historiska Museet i Stockholm - men vi vill gärna höra från dig om du har förslag på andra orter. Klicka på länken ovan och sedan på Saknar du en kurs på en annan ort för att skicka oss feedback.
Nya trender i svensk poesi
Jag nämner inga namn nu, och inga titlar. Anmärker generellt alltså.
Men det verkar ha tillkommit en ny våg av poesi i höstens/vinterns utgivning i Sverige.
På sätt och vis kan man tala om såväl djupet som bredden.
Fler titlar, fler poeter och fler förlag som vågar sig på poesi. Inga debutanter, nästan, men man kan ju inte begära allt på en gång, inte i kristider...
Det var bredden.
Djupet finns med i bilden i och med de till synes nygamla stilexperimenten, och då syftar jag inte på sådana a la Tranströmer. Som sagt, inga namn, men du som följer poesiutgivningen har väl märkt en viss... hur ska jag säga det... en slags självvållad intoleransimmunitet mot mainstreamtendenserna.
För övrigt anser jag att det är nu som namn och titlar bör börja nämnas.
Men det verkar ha tillkommit en ny våg av poesi i höstens/vinterns utgivning i Sverige.
På sätt och vis kan man tala om såväl djupet som bredden.
Fler titlar, fler poeter och fler förlag som vågar sig på poesi. Inga debutanter, nästan, men man kan ju inte begära allt på en gång, inte i kristider...
Det var bredden.
Djupet finns med i bilden i och med de till synes nygamla stilexperimenten, och då syftar jag inte på sådana a la Tranströmer. Som sagt, inga namn, men du som följer poesiutgivningen har väl märkt en viss... hur ska jag säga det... en slags självvållad intoleransimmunitet mot mainstreamtendenserna.
För övrigt anser jag att det är nu som namn och titlar bör börja nämnas.
söndag
Bokmässan tristast på många år
Timmarna rinner iväg och i rask takt närmar vi oss bokmässans avslutande trumpet på Svenska Mässan i Göteborg.
Dags att sammanfatta och dra lärdomar.
Monteraktiviteterna och seminarierna har visat att bokbranschen inte är immun mot det som händer i övriga världen, läs kris och misär.
Jag kommer naturligtvis skriva mer om "årets näst viktiga bokhändelse", senare.
Idag kan jag bara konstatera att årets Gbg-mässa är tristast av alla jag varit på, och jag har inte missat en enda mässa sedan mitten av 80-talet.
Fokusering på ett minimalt fåtal titlar/författare, de s k säkra korten, och total avsaknad av något revolutionärt, något som normalt driver vår litteratur framåt.
Förresten, spionboken jag recenserat tidigare verkar ha hamnat i centrum för en mindre skandal - igen. Hittat det här i morgonens tröga ström av svenska blogginlägg.
Skandal och skandal, böcker som är så kontroversiella och annorlunda och avslöjar så mycket som de här spionmemoarerna gör passerar bara aldrig förbi obemärkt. För mycket på spel. Snacka om friktion.
Dags att sammanfatta och dra lärdomar.
Monteraktiviteterna och seminarierna har visat att bokbranschen inte är immun mot det som händer i övriga världen, läs kris och misär.
Jag kommer naturligtvis skriva mer om "årets näst viktiga bokhändelse", senare.
Idag kan jag bara konstatera att årets Gbg-mässa är tristast av alla jag varit på, och jag har inte missat en enda mässa sedan mitten av 80-talet.
Fokusering på ett minimalt fåtal titlar/författare, de s k säkra korten, och total avsaknad av något revolutionärt, något som normalt driver vår litteratur framåt.
Förresten, spionboken jag recenserat tidigare verkar ha hamnat i centrum för en mindre skandal - igen. Hittat det här i morgonens tröga ström av svenska blogginlägg.
Skandal och skandal, böcker som är så kontroversiella och annorlunda och avslöjar så mycket som de här spionmemoarerna gör passerar bara aldrig förbi obemärkt. För mycket på spel. Snacka om friktion.
torsdag
Nytt från Samuel Delany
Samuel Delanys bästa roman bär titeln Dark Reflections.
Jag skulle inte påstå att verket, som ännu inte utkommit i svensk översättning (varför dröjer den, Norstedts?) presenterar något radikalt nytt inom litteratur eller riktar sig till finsmakare av något extravagant bokvägen. Men det finns en grej - hittar inget bättre ord - som tar författaren till en högre division.
Delany utvecklar det vi kallar "missed encounter".
Och lyckas bra med den uppgiften faktiskt...
Jag skulle inte påstå att verket, som ännu inte utkommit i svensk översättning (varför dröjer den, Norstedts?) presenterar något radikalt nytt inom litteratur eller riktar sig till finsmakare av något extravagant bokvägen. Men det finns en grej - hittar inget bättre ord - som tar författaren till en högre division.
Delany utvecklar det vi kallar "missed encounter".
Och lyckas bra med den uppgiften faktiskt...
The sense of a “missed encounter” is crucial to Arnold’s history, and is the
best key to his failure to live the life he might have lived. In the book’s last
third, we do see Arnold in the Stonewall, with black, gay male friends and at
least a nascent sense of community; but one that seems to slip away as Arnold
grows older, and more private an circumspect. And the book ends with an
epiphany, which is both aesthetic and erotic in import: it brings Arnold back to
a crucial turning point, from early adulthood, when (an understandable) fear and
an aggravated sense of isolation proved more powerful than desire, setting him
on the path to his later loneliness and frustration. It’s almost a Sartrean
moment of existential choice: and Arnold makes the “wrong” choice, condemning
himself to subsequent ill-at-ease-ness and unfreedom. It’s as if Arnold had been
offered a glimpse of a Delanyesque “pornotopia” — but was too freaked out by it,
in a late-1950s social climate far different from the bohemian one that Delany
himself (as recounted in his memoir The Motion of Light in Water) found just
several years later in the East Village. In any case, Arnold’s aesthetico-erotic
epiphany, with which the book ends, recovers the past in an almost Proustian
sense — but (unlike Proust) without thereby redeeming it. It’s the missed
encounter itself that returns, with its real sense of potentiality and hope, but
also with the mortal awareness that such potentiality and hope have themselves
been squandered.
måndag
Radikalismen till bokmässan
Den kommande bokmässan i Göteborg lär bli ett podium för radikala krafter - både politiska och litterära.
Nej, jag talar inte om alla radikala böcker som kommer att presenteras på mässan eller bara ligga där monter för monter och vänta på bokköpare. Inte heller syftar jag på alla de politiker och politiskt aktiva som planerar utnyttja mässan för sin för bokvärlden irrelevanta propaganda.
Jag syftar nog på stämningen förlagen och författarna emellan.
Under det senaste tolv månaderna, sedan förra mässan alltså, har de trappat upp den där avskyvärda tävlingen vem är radikalare i det man säger och skriver och hur man publicerar, marknadsför och säljer. Hypnotisören som trycker ner seriemördaråldern till 15 och Bonnier som tar till allt lägre metoder för att sälja litteratur som... ja, som kanske inte förtjänar särskilt stora försäljningsvolymer.
Utanför bokvärlden är det konststudenter som simulerar schisofreni eller klottrar runt i konstens namn...
Det tävlas friskt. Radikalismen, extremalismen. Vem är radikalare, vem är extremare.
I Göteborg om ett par veckor lär vi mötas av det senaste inom trenden. Jag spyr redan.
Egentligen är det två saker som förvånar.
1. Varför efterfrågar vi läsare radikalismen inom litteratur?
2. Var är alla dessa våra litteraturforskare när det behövs att visa och bevisa att radikalt inte är synonymt med högkonstnärligt?
Nej, jag talar inte om alla radikala böcker som kommer att presenteras på mässan eller bara ligga där monter för monter och vänta på bokköpare. Inte heller syftar jag på alla de politiker och politiskt aktiva som planerar utnyttja mässan för sin för bokvärlden irrelevanta propaganda.
Jag syftar nog på stämningen förlagen och författarna emellan.
Under det senaste tolv månaderna, sedan förra mässan alltså, har de trappat upp den där avskyvärda tävlingen vem är radikalare i det man säger och skriver och hur man publicerar, marknadsför och säljer. Hypnotisören som trycker ner seriemördaråldern till 15 och Bonnier som tar till allt lägre metoder för att sälja litteratur som... ja, som kanske inte förtjänar särskilt stora försäljningsvolymer.
Utanför bokvärlden är det konststudenter som simulerar schisofreni eller klottrar runt i konstens namn...
Det tävlas friskt. Radikalismen, extremalismen. Vem är radikalare, vem är extremare.
I Göteborg om ett par veckor lär vi mötas av det senaste inom trenden. Jag spyr redan.
Egentligen är det två saker som förvånar.
1. Varför efterfrågar vi läsare radikalismen inom litteratur?
2. Var är alla dessa våra litteraturforskare när det behövs att visa och bevisa att radikalt inte är synonymt med högkonstnärligt?
torsdag
The God Delusion
Det ges ut av Pocketförlaget och i svensk översättning heter "Illusionen om gud".
En mycket bra, lärorik bok.
Författaren är Richard Dawkins som aldrig varit särskilt känd innan han publicerade denna starka bok 2006.
Jag vet inte om jag är nöjd med Margareta Eklöfs översättning. Då det inte verkar finnas någon som klagar håller jag tyst också, fast egentligen... Jag skulle översätta sådana böcker i en betydligt skärpare anda. Men det är kanske därför jag är ingen översättare.
Boken bevisar att gud inte finns. Vetenskapligt.
Det viktigaste är att den också demonstrerar att det inte går att slå hål på författarens bevisning och att det följaktligen inte går att motbevisa påståendet att gud inte finns. En slags fälla för de religiösa som attackerar boken.
Läs den - och sluta tro på gudar och liknande!
En mycket bra, lärorik bok.
Författaren är Richard Dawkins som aldrig varit särskilt känd innan han publicerade denna starka bok 2006.
Jag vet inte om jag är nöjd med Margareta Eklöfs översättning. Då det inte verkar finnas någon som klagar håller jag tyst också, fast egentligen... Jag skulle översätta sådana böcker i en betydligt skärpare anda. Men det är kanske därför jag är ingen översättare.
Boken bevisar att gud inte finns. Vetenskapligt.
Det viktigaste är att den också demonstrerar att det inte går att slå hål på författarens bevisning och att det följaktligen inte går att motbevisa påståendet att gud inte finns. En slags fälla för de religiösa som attackerar boken.
Läs den - och sluta tro på gudar och liknande!
Recension: Hypnotisören
Egentligen är det meningen att jag på den här bloggen ska recensera det höglitterära, inget annat. Deckare är normalt just något annat. Även en deckare kan tillhöra höglitteratur, såklart, många brittiska och t o m en och annan svensk deckare gör det, men normalt... inte är de höjdare på det fina som agerar kriterier för höglitteratur, tyvärr.
Jag gör undantag för Hypnotisören idag.
Mången läsare vill veta vad jag tycker.
Så en slags recension blir det nu.
Jag skriver en slags för att jag ska fokusera på endast en av dimensionerna i detta unika verk. Låter bli att bedöma språket (Ahndorilarna är Ahndorilarna, språket tillhör deras starka sidor, onekligen) och marknadsföringen, d v s de idiotiska turerna kring pseudonymen Lars Kepler (det får nog andra skriva om och Bonnier smaka på).
Handlingen, eller som vi recensenter brukar säga intrigen, tar jag inte heller upp på ett någorlunda komplett sätt. Denna ligger i nivå med den utveckling som vi har skådat inom genren under de senaste 10 åren. Ett blodigt mord, en udda kommissarie, och en utredning som präglas av personliga motiv snarare än strävan efter professionell fullkomlighet. Allt jag vill säga om det.
Jag tar upp bokens förhållande till människan och det mänskliga.
Hypnotisören är en orgie i blod och ondska. Det som Millenniumtrilogin upphöjt till norm inom deckargenren har Ahndorilparet utvecklat vidare, ännu djupare i det bisarra.
Frågan är varför?
Vad kan en deckarförfattare tänkas vilja åstadkomma genom överskott på blod, ondska och elakhet - i detta fall hos människor så unga som 15 år?
Frågan är kanske snarare: Vad är det som får oss konsumenter (deckarläsare) att acceptera och efterfråga just dessa kvaliteter?
Jag hittar inte svar. Vill inte hitta.
Läst precis i en stortidnings kulturdel att en känd recensent i Spanien totalsågat en av Millenniumböckerna. Boken saknar all mänsklig värme, skrev hon.
Förträffligt, och gäller även Hypnotisören.
En bekant till mig har också noterat problemet, och han tror att det beror på att våra deckarförfattare inte vet hur man håller spänningen uppe om inte blod rinner flodar och sargade kroppar faller en efter en. Om inte det finns en mycket ond individ i intrigens centrum som läsaren vill ska straffas, och spänningen ligger i att följa den krokiga vägen mot rättvisan.
Bra tanke, men jag tvivlar på att det är svaret.
Jag gör undantag för Hypnotisören idag.
Mången läsare vill veta vad jag tycker.
Så en slags recension blir det nu.
Jag skriver en slags för att jag ska fokusera på endast en av dimensionerna i detta unika verk. Låter bli att bedöma språket (Ahndorilarna är Ahndorilarna, språket tillhör deras starka sidor, onekligen) och marknadsföringen, d v s de idiotiska turerna kring pseudonymen Lars Kepler (det får nog andra skriva om och Bonnier smaka på).
Handlingen, eller som vi recensenter brukar säga intrigen, tar jag inte heller upp på ett någorlunda komplett sätt. Denna ligger i nivå med den utveckling som vi har skådat inom genren under de senaste 10 åren. Ett blodigt mord, en udda kommissarie, och en utredning som präglas av personliga motiv snarare än strävan efter professionell fullkomlighet. Allt jag vill säga om det.
Jag tar upp bokens förhållande till människan och det mänskliga.
Hypnotisören är en orgie i blod och ondska. Det som Millenniumtrilogin upphöjt till norm inom deckargenren har Ahndorilparet utvecklat vidare, ännu djupare i det bisarra.
Frågan är varför?
Vad kan en deckarförfattare tänkas vilja åstadkomma genom överskott på blod, ondska och elakhet - i detta fall hos människor så unga som 15 år?
Frågan är kanske snarare: Vad är det som får oss konsumenter (deckarläsare) att acceptera och efterfråga just dessa kvaliteter?
Jag hittar inte svar. Vill inte hitta.
Läst precis i en stortidnings kulturdel att en känd recensent i Spanien totalsågat en av Millenniumböckerna. Boken saknar all mänsklig värme, skrev hon.
Förträffligt, och gäller även Hypnotisören.
En bekant till mig har också noterat problemet, och han tror att det beror på att våra deckarförfattare inte vet hur man håller spänningen uppe om inte blod rinner flodar och sargade kroppar faller en efter en. Om inte det finns en mycket ond individ i intrigens centrum som läsaren vill ska straffas, och spänningen ligger i att följa den krokiga vägen mot rättvisan.
Bra tanke, men jag tvivlar på att det är svaret.
Tankesmedjor? Lobby!
Nu hör man och läser överallt: tankesmedjor här, tankesmedjor där... Folk svarar på frågan vad de arbetar med: Jag är tankesmed.
Undrar ni också vad det är för en företeelse nu plötsligt och varför vi inte hörde talas om en enda "tankesmedja" för sisådär 15 år sedan?
Det hette lobbying förut. Sedan fick begreppet en ganska negativ underton, blivit felladdad, särskilt efter det att tidningen Resume tilldelade den svenska homolobbyn utmärkelsen "Årets lobby", var det 2001 eller 2002?
Kommer ni ihåg kanske, homolobbyn rodnade och svarade med att de inte fanns (!). Det ingick inte i organisationens policy att erkänna sin existens och att lobbyn lobbade hårt.
Så nu kallas dessa sammanslutningar för tankesmedjor istället. Låter avsevärt finare.
Enligt Wikipedia är skillnaden mellan lobbying och tankesmedja minimal: arbeta i smyg eller öppet propagera för sina idéer. Definitionerna blir aldrig klarare än så.
Det är lättare att arbeta i smyg när man har en till synes öppen ärlig verksamhet framme som avleder allmänhetens uppmärksamhet från vad som händer bakom kulisserna.
Tankesmedjor = lobby.
Samma sak.
Gäller inte minst i de litterära kretsarna, och det kommer jag att skriva om i nästa inlägg.
Undrar ni också vad det är för en företeelse nu plötsligt och varför vi inte hörde talas om en enda "tankesmedja" för sisådär 15 år sedan?
Det hette lobbying förut. Sedan fick begreppet en ganska negativ underton, blivit felladdad, särskilt efter det att tidningen Resume tilldelade den svenska homolobbyn utmärkelsen "Årets lobby", var det 2001 eller 2002?
Kommer ni ihåg kanske, homolobbyn rodnade och svarade med att de inte fanns (!). Det ingick inte i organisationens policy att erkänna sin existens och att lobbyn lobbade hårt.
Så nu kallas dessa sammanslutningar för tankesmedjor istället. Låter avsevärt finare.
Enligt Wikipedia är skillnaden mellan lobbying och tankesmedja minimal: arbeta i smyg eller öppet propagera för sina idéer. Definitionerna blir aldrig klarare än så.
Det är lättare att arbeta i smyg när man har en till synes öppen ärlig verksamhet framme som avleder allmänhetens uppmärksamhet från vad som händer bakom kulisserna.
Tankesmedjor = lobby.
Samma sak.
Gäller inte minst i de litterära kretsarna, och det kommer jag att skriva om i nästa inlägg.
onsdag
Lägg ner landstingen!
Sedan jag haft min förra blogg, den på blogg.se som är avslutad, har jag lärt mig att följa upp på böckerna jag en gång recenserat eller bara bloggat om. Egentligen är det en dålig vana. Idag gör jag det kanske för sista gången.
Spionboken "Memoirs of a Business Spy" (spionförlaget) jag läst och recenserat har blivit föremål för ett eskalerande censurbråk mellan den socialdemokratiske storbloggaren Thomas Hartman och storforumet Flashback. Bråket sker utanför de litterära kretsarna, jag fick veta om det så sent som imorse när jag såg Spionförlagets pressrelease på Newsdesk. Det verkar finnas fler releaser och inlägg i bakgrunden men jag har inte tagit del av dem, är inte särskilt nyfiken.
Spionförlagets vilda pressreleaser kan jag förstå. Förlaget vill sälja boken. Med tanke på att den kostar skjortan och är på engelska hänger försäljningen på marknadsföring, boken behöver uppmärksammas i medier, traditionella som nya. Jag ser inget konstigt med det. Detta med tanke på att andra förlag, stora som små, marknadsför och uppmärksammar sina böcker på liknande kontroversiella sätt: bråket kring Liza Marklund och Hypnotisören är bara två exempel.
Thomas Hartmans utspel är svårare att få grepp om. Varför kräva att boken ska tigas ihjäl? Bara för att Hartman ogillar förlagets attityd mot diskussioner på Flashback. Jag tycker med att förlagets bojkott är onödig, Flashback tas sällan på allvar av de läskretsar som kan tänkas utgöra bokens segment. Men att tiga ihjäl... Låter som ett stryptag på yttrandefriheten.
Varför agerar Thomas Hartman på det sättet? Det finns en del intressanta gissningar och förklaringar i förlagets pressrelease och några samhällsaktuella blogginlägg som nu börjar dyka upp, t ex Angelas Svart på vitt. Hennes är den djupaste analys jag stött på hittills, trots att jag inte riktigt begripit mig på Marcus redogörelse kring de försvunna trådarna på Flashback.
Är det så att politikern försöker belägga boken med tystnad är det ytterligare en anledning för oss att 1) rösta på andra än socialdemokraterna, och 2) lägga ner landstingen.
Men, som sagt, jag får hålla mig till det litterära, och detta är sista gången jag följer upp på gammalt.
Spionboken "Memoirs of a Business Spy" (spionförlaget) jag läst och recenserat har blivit föremål för ett eskalerande censurbråk mellan den socialdemokratiske storbloggaren Thomas Hartman och storforumet Flashback. Bråket sker utanför de litterära kretsarna, jag fick veta om det så sent som imorse när jag såg Spionförlagets pressrelease på Newsdesk. Det verkar finnas fler releaser och inlägg i bakgrunden men jag har inte tagit del av dem, är inte särskilt nyfiken.
Spionförlagets vilda pressreleaser kan jag förstå. Förlaget vill sälja boken. Med tanke på att den kostar skjortan och är på engelska hänger försäljningen på marknadsföring, boken behöver uppmärksammas i medier, traditionella som nya. Jag ser inget konstigt med det. Detta med tanke på att andra förlag, stora som små, marknadsför och uppmärksammar sina böcker på liknande kontroversiella sätt: bråket kring Liza Marklund och Hypnotisören är bara två exempel.
Thomas Hartmans utspel är svårare att få grepp om. Varför kräva att boken ska tigas ihjäl? Bara för att Hartman ogillar förlagets attityd mot diskussioner på Flashback. Jag tycker med att förlagets bojkott är onödig, Flashback tas sällan på allvar av de läskretsar som kan tänkas utgöra bokens segment. Men att tiga ihjäl... Låter som ett stryptag på yttrandefriheten.
Varför agerar Thomas Hartman på det sättet? Det finns en del intressanta gissningar och förklaringar i förlagets pressrelease och några samhällsaktuella blogginlägg som nu börjar dyka upp, t ex Angelas Svart på vitt. Hennes är den djupaste analys jag stött på hittills, trots att jag inte riktigt begripit mig på Marcus redogörelse kring de försvunna trådarna på Flashback.
Är det så att politikern försöker belägga boken med tystnad är det ytterligare en anledning för oss att 1) rösta på andra än socialdemokraterna, och 2) lägga ner landstingen.
Men, som sagt, jag får hålla mig till det litterära, och detta är sista gången jag följer upp på gammalt.
fredag
Bubblan, om inte värre
Akademibokhandelns förvärv av Bokus är ytterligare ett exempel på den farliga fokusering på storlek som kännetecknar svensk litteratur precis som exempelvis bankernas sammanslagningar kännetecknade finansbranschen i slutet av 80-talet. Och se vad som hände efter? Minns ni finansbolaget Independent? Yggdrasil?
Just det.
Vi som vet lite mer om vad som händer i branschen (litteratur och bokbranschen) misstänker att det finns hemliga intressenter bakom förvärvet. Någon som tidigare arbetat med tidningarna Dimension och DiEgo (bilagorna till Dagens Industri).
Snacka om maktkoncentration i svenskt näringsliv.
Man undrar bara i vilket syfte?
Läs boken Klyv företagen av Bert-Inge Hogsved!
Just det.
Vi som vet lite mer om vad som händer i branschen (litteratur och bokbranschen) misstänker att det finns hemliga intressenter bakom förvärvet. Någon som tidigare arbetat med tidningarna Dimension och DiEgo (bilagorna till Dagens Industri).
Snacka om maktkoncentration i svenskt näringsliv.
Man undrar bara i vilket syfte?
Läs boken Klyv företagen av Bert-Inge Hogsved!
tisdag
Översättningar bör recenseras
Lektoren Tore Löwenhielm från Kulturrådets nybildade litteraturstrategiska utskott framförde ett intressant förslag under rådets senaste sammanträde i maj:
Att Kulturrådet bör arbeta för att recensioner av översatt litteratur ska följa den s k tvåstegsmodellen: recensionen som sådan plus recension av översättningen.
Låter fräckt men logiskt.
Ett och samma verk kan översättas olika, det ser vi t ex på Albert Camus Främling. Den översättning som gjordes för 50 år sedan är ljusår från den vi fått se nu.
Är förslaget bra?
Vem ska betala kalaset?
Och, framför allt, hur förmår man recensenter som kanske saknar språkkompetens att tvåstegsrecensera?
Intressanta frågeställningar.
Att Kulturrådet bör arbeta för att recensioner av översatt litteratur ska följa den s k tvåstegsmodellen: recensionen som sådan plus recension av översättningen.
Låter fräckt men logiskt.
Ett och samma verk kan översättas olika, det ser vi t ex på Albert Camus Främling. Den översättning som gjordes för 50 år sedan är ljusår från den vi fått se nu.
Är förslaget bra?
Vem ska betala kalaset?
Och, framför allt, hur förmår man recensenter som kanske saknar språkkompetens att tvåstegsrecensera?
Intressanta frågeställningar.
onsdag
Vi undrar...
...hur krisen kommer att slå mot våra bokmässor.
Fler titlar (läs: värdelösa titlar) fördelade på färre förlag - ja.
Mer fokuserad hajp - ja.
Mer kommersialiserade presentationer och författarträffar - ja.
Fler förlag som går samman under en monter - ja.
Något jag glömt?
Fler titlar (läs: värdelösa titlar) fördelade på färre förlag - ja.
Mer fokuserad hajp - ja.
Mer kommersialiserade presentationer och författarträffar - ja.
Fler förlag som går samman under en monter - ja.
Något jag glömt?
tisdag
Memoirs of a Business Spy
600 sidor, 600 skäl att köpa boken!
Den här boken har jag fått ett gratis recensionsexemplar av, annars kostar den runt 300 kronor. Jag gillar siffror.
Du som tycker det är för dyrt bör ta hänsyn till en annan relevant siffra: boken är på 600 sidor.
Och för att komma direkt till saken - det är 600 sidor av häpnad.
Jag bara satt där i min favoritfåtölj och gapade efter luft i sex hundra sidor. Jag som läst äventyr i hela mitt liv och varit frilansande recensent i 4 år har aldrig sett något liknande. Färggrann bukett oväntade känslor och annorlunda upplevelser.
Mycket kretsar runt frågan sant eller inte sant. Boken har ett intressant koncept: Du som är inställd på att läsa en sann berättelse får skäl att tvivla på att den är sann - men precis så mycket att du stannar på halva vägen mellan sant och inte sant. Vid slutet svävar du bara där mitt i och vet inte vad du ska tro på. Du som däremot är inställd på att läsa fiktion upptäcker korn av verklighet, precis så många att du likaså hamnar där mitt i. Författaren är mycket skicklig på att leda läsaren in i mysterier och lämna läsaren kvar där.
Oförutsägbarhetsfaktorn är 100. Du som myser när boken du läser bekräftar din världsuppfattning ta en annan bok. Denna slår sönder det mesta vi vet och tycker om en lång rad företeelser och fenomen, från ryssar och flyktingar överhuvudtaget till spionaktivitet i vårt svenska näringsliv till vad det egentligen var som smugglades på Estoniafärjan när den sjönk 1994 till vad agentkåren på SÄPO sysslar med vid sidan om sitt ordinarie arbete. Boken är en vild kavalkad av chocker och uppenbarelser friskt blandade med djupa, ibland även roliga, filosofiska utlägg om Sverige och Danmark, svenskar och utlänningar, livet och vardagen. Det finns till och med en sexscen - klädpoker med en 16-åring.
Kavalkad, som sagt.
Det jag tycker är tveksamt är berättelsens strikta kronologi och jag-centrering. Jag förstår att det hänger samman med memoarformatet men... Användarvänlighet som det heter borde ha varit en starkare faktor.
Bokens engelska är lätt att hantera. Språket är träffsäkert, stilen är jämn fast kanske lite för nyhetsjournalistisk. Så brukar man skriva samhällsaktuella artiklar och essäer, tänk Jan Guillou för 15 år sedan när han fortfarande hade gnistan.
Som bonus får du en spännande biprodukt i form av artificiell mystik kring författarens person, eller snarare hans olika identiteter, det råder nämligen viss oenighet beträffande vem han är.
Förvirrad? Du vet inte vad förvirrad är tills du har läst Memoirs of a Business Spy!
Den här boken har jag fått ett gratis recensionsexemplar av, annars kostar den runt 300 kronor. Jag gillar siffror.
Du som tycker det är för dyrt bör ta hänsyn till en annan relevant siffra: boken är på 600 sidor.
Och för att komma direkt till saken - det är 600 sidor av häpnad.
Jag bara satt där i min favoritfåtölj och gapade efter luft i sex hundra sidor. Jag som läst äventyr i hela mitt liv och varit frilansande recensent i 4 år har aldrig sett något liknande. Färggrann bukett oväntade känslor och annorlunda upplevelser.
Mycket kretsar runt frågan sant eller inte sant. Boken har ett intressant koncept: Du som är inställd på att läsa en sann berättelse får skäl att tvivla på att den är sann - men precis så mycket att du stannar på halva vägen mellan sant och inte sant. Vid slutet svävar du bara där mitt i och vet inte vad du ska tro på. Du som däremot är inställd på att läsa fiktion upptäcker korn av verklighet, precis så många att du likaså hamnar där mitt i. Författaren är mycket skicklig på att leda läsaren in i mysterier och lämna läsaren kvar där.
Oförutsägbarhetsfaktorn är 100. Du som myser när boken du läser bekräftar din världsuppfattning ta en annan bok. Denna slår sönder det mesta vi vet och tycker om en lång rad företeelser och fenomen, från ryssar och flyktingar överhuvudtaget till spionaktivitet i vårt svenska näringsliv till vad det egentligen var som smugglades på Estoniafärjan när den sjönk 1994 till vad agentkåren på SÄPO sysslar med vid sidan om sitt ordinarie arbete. Boken är en vild kavalkad av chocker och uppenbarelser friskt blandade med djupa, ibland även roliga, filosofiska utlägg om Sverige och Danmark, svenskar och utlänningar, livet och vardagen. Det finns till och med en sexscen - klädpoker med en 16-åring.
Kavalkad, som sagt.
Det jag tycker är tveksamt är berättelsens strikta kronologi och jag-centrering. Jag förstår att det hänger samman med memoarformatet men... Användarvänlighet som det heter borde ha varit en starkare faktor.
Bokens engelska är lätt att hantera. Språket är träffsäkert, stilen är jämn fast kanske lite för nyhetsjournalistisk. Så brukar man skriva samhällsaktuella artiklar och essäer, tänk Jan Guillou för 15 år sedan när han fortfarande hade gnistan.
Som bonus får du en spännande biprodukt i form av artificiell mystik kring författarens person, eller snarare hans olika identiteter, det råder nämligen viss oenighet beträffande vem han är.
Förvirrad? Du vet inte vad förvirrad är tills du har läst Memoirs of a Business Spy!
måndag
Gissa titeln!
Berlin på 1950-talet. De fördömda kulturkommunisternas stad.
Den unge Hans Beskow har bosatt sig i ett gammalt förfallet tornhus i stadsdelen Kreuzfeldt. Han arbetar som journalist men skriver också obegripliga skräckromaner och är också på väg att slå igenom som essäskribent. Men allt blir inte som han tänkt sig. Hans liv förmörkas av en trist kärlekshistoria. Och det kontrakt han tecknat med förläggarna Schwab och Lester visar sig vara ett slavkontrakt.
En dag får Hans ett brev, med ett underligt sigill i form av ett hjärta, från en mystisk man som kallar sig Andrius Zive. Han påstår sig vara förläggare och ger Hans ett erbjudande som denne inte kan motstå: han vill att Hans ska ägna ett halvår åt att skriva en bok åt honom, en bok av ett slag som världen aldrig aldrig tidigare skådat. I utbyte ska han få en stor summa pengar - och berömmelse.
Är det djävulen eller en ängel som Hans ingår avtal med? Zive tycks dyka upp överallt i hans liv och tycks veta allt om honom.
I det hus där Hans slagit sig ner har det tidigare bott en annan skribent, och denna ingått samma avtal med Zive - och som sedan hittats död, kanske mördad. Hans börjar forska i fallet - och är snart fångad i en gåtfull och mardrömslik virvel, en skräcklabyrint ur vilken det inte tycks finnas någon utväg...
Den unge Hans Beskow har bosatt sig i ett gammalt förfallet tornhus i stadsdelen Kreuzfeldt. Han arbetar som journalist men skriver också obegripliga skräckromaner och är också på väg att slå igenom som essäskribent. Men allt blir inte som han tänkt sig. Hans liv förmörkas av en trist kärlekshistoria. Och det kontrakt han tecknat med förläggarna Schwab och Lester visar sig vara ett slavkontrakt.
En dag får Hans ett brev, med ett underligt sigill i form av ett hjärta, från en mystisk man som kallar sig Andrius Zive. Han påstår sig vara förläggare och ger Hans ett erbjudande som denne inte kan motstå: han vill att Hans ska ägna ett halvår åt att skriva en bok åt honom, en bok av ett slag som världen aldrig aldrig tidigare skådat. I utbyte ska han få en stor summa pengar - och berömmelse.
Är det djävulen eller en ängel som Hans ingår avtal med? Zive tycks dyka upp överallt i hans liv och tycks veta allt om honom.
I det hus där Hans slagit sig ner har det tidigare bott en annan skribent, och denna ingått samma avtal med Zive - och som sedan hittats död, kanske mördad. Hans börjar forska i fallet - och är snart fångad i en gåtfull och mardrömslik virvel, en skräcklabyrint ur vilken det inte tycks finnas någon utväg...
Den bya bättre bokhoran
En gång var vi många, bokhororna...
Vi horade oss på böcker, essäer och allt med bokstäver i.
Sen hände nåt.
Uppenbarelsen.
Åtminstone för mig. Jag lämnade de andra, den gråa massan, och flög min egen väg...
...och landat här.
Nu läser jag och recenserar utifrån min egen unika position i bokuniversum.
Välkommen!
Vi horade oss på böcker, essäer och allt med bokstäver i.
Sen hände nåt.
Uppenbarelsen.
Åtminstone för mig. Jag lämnade de andra, den gråa massan, och flög min egen väg...
...och landat här.
Nu läser jag och recenserar utifrån min egen unika position i bokuniversum.
Välkommen!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)